Recension i Skånska dagbladet (17 juni)

Glatt och trivsamt
på swingfestivalen

Av Jan Olsson 17 JUNI 13.41
RECENSION.

läs skånskan

Så har det då varit svängfest i lilla Stockamöllan igen. På bara några år har evenemanget, initierat och lett av byns egen stolthet: den fullständigt outtröttliga entusiasten och multiinstrumentalisten Gunhild Carling, blivit ett “måste” för såväl ortsbor som tillresta gladjazzare. Under fredagen och lördagen hade sammanlagt en god bit över tusen betalande trängt ihop sig i Kulturfabriken och i det rymliga cirkustältet för att lyssna, känna samhörighet, skratta, dansa och stampa takten. Och även för att minnas flydda tider. För nostalgi av allehanda slag var det gott om.

När den italienske sångaren och pianisten Larry Franco och hans kamrater, den fine gitarristen Guido de Leone och basisten Ilario de Marinis, drog igång sin eleganta och svängiga Nat King Cole-hyllning var det många som log igenkännande. “Route 66”, “Straighten Up And Fly Right”, “Mona Lisa” och den ofrånkomliga “Unforgettable” lät precis som de gjorde på den tid det begav sig. Och att man saltade anrättningen med ett par italienska hits, bland dem den gamla slagdängan “Buona Sera”, gjorde knappast saken sämre.
Igenkännandets glädje, fast kanske av ett lite annat slag, spred sig också när den 84-årige jazzveteranen Bob Wilber från New York, klarinettist och sopransaxofonist med ett förflutet hos bland andra Benny Goodman och Eddie Condon, äntrade scenen. Han spelade, trots sin respektabla ålder, fortfarande alldeles grandiost och bjöd bland annat på en fullständigt magnifik “Summertime”. Han backades upp effektivt och smakfullt av pianisten Richard Busiakiewicz, vår svenske toppbasist Arne Wilhelmsson och trumslagaren Bobby Worth.

Lite överraskande presenterade också Wilber två “gästsolister”. Först stegade Nanna Carling, 14 år, fram med sin böjda sopransax och utmanade sin 70 år äldre kollega i “Indian Summer”. Men inte nog med det: hon spelade alldeles utmärkt! Stort jubel förstås. Gäst nummer två var Wilbers hustru, den engelska sångerskan Joanne “Pugh” Horton, 80 vårar ung, som sjöng med George Shearing på den tid det begav sig. Ännu mera jubel! Fast tusan vet om inte lördagskvällens största ovation bröt ut när tre unga tjejer, ovan nämnda Nanna och småsystrarna Petronella, 11, och Linnéa, 8, de två senare trakterande trombon respektive trummor, tillsammans med pappa Max Carling vid pianot rev av ett par nummer. Var kommer alla ultrabegåvade Carlingar ifrån? Och vad månde bliva? Oavsett svaren behöver vi knappast oroa oss för jazzens fortlevnad.

Gunhild själv då? Jodå, hon sprang som en skottspole fram och tillbaka med trombon, trumpet, blockflöjt, megafon och steppskor i högsta hugg. Och hon framträdde förstås med såväl resten av familjen som med storbandet och den kvartett hon kallar sin Red Hot Club. Som vanligt imponerade hon storligen i allt hon företog sig och såg till att hålla humöret på topp hos såväl publik som medmusikanter. Hennes storband, Carling Big Band, är alldeles utsökt i sin stil och har en rad fina musikanter vid sidan av Gunhild själv.
Trumpetande pappa Cooling har fortfarande krutet torrt och hans instrumentkollega Erik Berndalen är också en ytterst hörvärd solist. Häftigt var gästspelet av Gunhilds dotter Idun, 6, som helt oförfärat sjöng Thore Ehrlings och Sonia Sjöbecks gamla 40-talsörhänge “En månskenspromenad”. Och minst lika häftigt var det oväntade gästspelet framför orkestern av dansösen Jenny Deurell, som steg för steg återskapade den lika berömda som utmanande banandans, som Josefine Baker uppförde för publiken på Folies-Bergère i Paris för snart 90 år sen.

Ovanstående är bara en del av allt det som tilldrog sig under lördagskvällen på årets upplaga av Jazz och Swingfestivalen i Stockamöllan, en av de festligaste, mest originella och trivsamma evenemangen i sitt slag i det här landet.

Write a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *